Vi säger att det är fiktion

När jag såg min mormors döda kropp kändes det fridfullt och störande på samma gång. Det lilla skrynkliga ansiktet var slätt som nymanglat lakan. Den böjda ryggen som lyft mången tung mjölkkanna och mjölkat mången ko var uträtad och gav därmed ett stolt intryck.

Stolthet som kommer sig av att vara en älskad människa, att ha fött sex barn, varav ett inte klarat sig, att ha följt elva barnbarn genom hela deras i jämförelse korta liv, att ha haft nöjet att betrakta nio barnbarnsbarn komma till världen i snabb takt efter varandra. Stolthet över sitt dagliga arbete, sitt värv i livet, sin utbildning och föreningsliv. Stolthet över sitt arv, sitt liv och den framtid hon skänkt till så många.

Men detta är bara efterhandskonstruktioner, skapade så här 2 år senare ur minnet av att betrakta min mormors livlösa kropp. I själva verket var det inte mormor som låg där så fridfullt – så fridfull man aldrig är, inte ens när man sover. Inte ens i sömnen faller alla bördor och krämpor från ens undermedvetna.

Vi var några stycken som kommit den sena kalla kvällen till Ljungby i november 2006. Vi var alla ledsna och fyllda av oro för hur de andra skulle reagera.

När vi samlades kring sängen där mormors kropp låg råkade jag hamna närmst sängen, närmst mormors huvud där inga tankar virvlade. Inga ögon skulle möta mina med en plirande blick.

När jag satt där stördes jag av en obestämbar känsla. Inte förrän idag, två år och en och en halv vecka senare, slår det mig vad jag upplevde som störande: kroppen på sängen utstrålade tomhet som varken gick att röra eller ignorera. Det var som om någon skurit ut en bit ur världen och inte lämnat något annat än vakuum i dess ställe. Som en utskuren tårtbit som förstör den perfekta ytan på tårtan. I dess plats finns inget, men nu är tårtans olika beståndsdelar blottade till allas beskådan.

Inget är längre sig likt och man kan aldrig bortse från att det innersta den gången blev blottlagt. Mormor tog sin själ och lämnade denna värld och det är vår uppgift att fylla hennes vakuum med minnen, historier och vår egen framtid.

Annonser

One thought on “Vi säger att det är fiktion

  1. Tack Stina, för de fina orden som vi andra tänker men inte sätter på pränt. Nu står de där och jag kan bara säga att nästan varje dag finns tanken på Mor hos mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s