Bodil Malmsten skriver i sin Sista boken från Finistère…
Ju större del av dig själv du visar, desto större angreppsyta.
Ju mer du blottar din svaghet och dina sår, desto mer utsatt för andras godtycke och blodtörst är du och du har aldrig ryggen fri.
Jag kan inte vara mindre överens med Bodil. Möjligtvis kommer en annan vinkling i ett senare kapitel, men orden fastnar och jag måste replikera. Det är ofta jag vill ställa mig upp från läsfåtöljen (som jag inte har) och skaka om henne. Denna verklighet som du beskriver är inte så!
Min mening och budskap (som jag filat på sedan jag skrev Gandhi-inlägget) är det motsatta. Ju mer du visar av dina svagheter, ju mer oantastlig blir du. Dina svagheter blir dina styrkor eftersom du blottat dem. Ingen kan längre attackera dig på sådant du redan avslöjat. Så länge du inte försöker sätta upp en sköld för ryggen har du ryggen fri, för vem vill hugga någon som inte har något att dölja?
Naturligtvis kommer det alltid att finnas backstabbers, men dessa är alltid av så låg natur att du måste gå ner på alla fyra för att krälandes ta åt dig av deras fåfänga anfall. Och så låg är inte jag, inte du, och inte heller Bodil Malmsten.
s t i n a b l o o m 
Läs hela stycket så blir sammanhanget bättre…
Egentligen har mitt filosoferande inte så mycket med Bodil att göra, utan är något jag funderat på länge som fick ord tack vare henne. Ren och skär inspiration, som alltid när jag läser hennes ord.
Jag har även funderat mycket på vad som får oss människor att ibland försätta oss i en sådan situation som hon ”är” i boken – helt på eget bevåg. Låta sitt Finistère gå förlorat. Jag hoppas på ett frö till förklaring längre fram.
Och jag antar att hon inte bara pratar om mullvadar i det här kapitlet, utan även om oss människor. Så väljer iaf jag att tolka det.
Hur tolkar du det?