2012 – när det kommer till stats

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2012 annual report for this blog.

Här är ett utdrag:

19,000 people fit into the new Barclays Center to see Jay-Z perform. This blog was viewed about 68 000 times in 2012. If it were a concert at the Barclays Center, it would take about 4 sold-out performances for that many people to see it.

Click here to see the complete report.

Stängt för säsongen?

Sydsvenskan, som har en generös syn på fotografiets vikt i nyhetssammanhang, publicerade häromdagen ett bildreportage om sommarens nu stängda attraktioner. Här kommer mitt bidrag.

image

Man kan undra om inte också bloggen stängts för säsongen med tanke på inläggstorkan som råder här. Med en ettåring i familjen räcker tyvärr inte tiden till alls.

Trots att det egentligen är nu jag bäst skulle behöva bloggen, att lufta mina tankar, allt filosoferande, mina existentiella funderingar som föräldraskapet särskilt ger upphov till. Jag har ett virrvarr i hjärnan (och hjärtat) som behöver redas ut.

Att skriva har alltid hjälpt mig att komma till insikt. Tystnad krävs för att kunna avsluta tankegångar. Vad händer med mitt intellekt om insikterna inte får ta sig uttryck och tankarna inte får vingar?

Det kanske stannar upp, krymper, ignoreras – flyter tjockt som betonglera. Eller ligger det bara på vänt, tålmodigt avvaktande frisk luft? Intakt om än för tillfället oanvänt?

Förhoppningsvis. Om jag har tur. Kanske väntar även mina tankar på mig, kanske är de mina ändå, trots att jag temporärt vänder dem ryggen.

Instagram

Emmy på Instagram

I ett försök att skaffa en surfplatta till familjen, som förmodligen kommer att komma till användning på något sätt, har vi upptäckt instagram som sist i världen (eller nästan i alla fall). Där kan man lägga upp och enkelt redigera mobilbilder för alla att se, gilla och kommentera. Inte så dumt faktiskt.

Tillbaka till tävlingen: vi la upp en bild på det finaste vi vet. Ja, Emmy såklart. Så klicka in er där och klicka på hjärtat så kommer vi ett ”like” närmare en Samsung Galaxy Note!

Min kroppskarta

Nyupptäckta bloggen Bad Glamour skriver om våra beautiful imperfections och menar att de är något vi ska vara stolta över istället för att försöka gömma undan. Vad vi än har för tokiga kroppsliga pinsamheter så är de våra egna och berättar historien om oss själva. Se dina ”imperfektioner” som en minneskarta, klippbok eller nostalgialbum istället – som en del av din unika fantastiska historia!

Precis som Vanessa tänkte jag här lista mina imperfektioner. Dessa är lika mycket JAG som alla mina andra egenskaper, vare sig jag vill det eller ej …

Min kroppskarta

Utstående öron: Larsson-arv i rakt nedåtstigande led från min kära morfar och morfars far. Ett gemensamt drag bland ett flertal av mina släktingar.

 

Hål i vänstra örat: ett extra hål som jag tvunget skulle ha när jag gick i gymnasiet, skulle väl vara tufft, typ. Nu har jag aldrig något där eftersom inget passar ihop med mina andra örhängen, så hålet är mest fult och varar tyvärr en del…

Operationsärr över halsen: vittnar om att jag 18 år gammal fick operera bort sköldkörteln pga begynnande cancertumör, vilket ät ett annat ”släktdrag” eftersom sjukdomen Sipples är ärftlig. Detta kunde mina förfäder dö av men från 60-talet och framåt har de minutiös koll på oss med felaktig RET-gen.

Fräknar på ”blottade” områden: det vill säga, överallt förutom där man brukar ha kläder när man befinner sig på en golfbana. Fruktansvärd golfbränna som aldrig blivit korrigerad eftersom jag aldrig gått in för att sola resten av kroppen. Å andra sidan var jag ett tag grym med sandwedgen, slog ner mig till 14 en sommar för längesen.

Kejsarsnitt: efter Emmys födelse i höstas. På en kvart fick jag en dotter och hela operationsteamet var helt fantastiskt på att skära och sy ihop.

Ärr på höger knä: efter flertalet misslyckade rakningar i tonåren.

Torra fötter: även dom ett arv, men jag ska inte säga från vem…

Bulor på fötterna: precis nedanför, bedvid stortårna. Min farmor uttryckte en gång en önskan att jag aldrig skulle få likadana fötter som hon. Men se det fick jag ändå. (Om än inte riktigt lika stora bulor som hon, men vem vet vad framtiden har i sitt sköte…)

Inuti en amningshjärna

När jag är virrig, glömsk och okoncentrerad brukar jag skylla på min amningshjärna. Före Emmys födsel var det graviditetshjärnan som fick agera syndabock. Lätt desperat kände jag hur dåligt jag följde med i politiska diskussioner, jobbsnack och allmänt socialt umgänge och tyckte det var skönt att ha något att skylla på.

Men faktum är att jag har aldrig varit så fokuserad och observant som nu. Ett pip från Emmy och jag är där, redo att lösa vilket problem det än må vara. Ofta vet jag direkt vad som är fel och snart är det frid och fröjd igen.

Fokus innebär att jag för första gången i vuxen ålder lyckas leva i nuet. BVC-tiderna och några enstaka inbokade fika-träffar och promenader med vänner och mamma-kollegor ramar in våra dagar som i övrigt mestadels består av hemmamys. Nu nu nu och ibland några nostalgiska återblickar på när Emmy var ”liten”.

Fokus innebär också att överblick och helhetsgrepp får ge vika för nuet och direktverkande problemlösning. De rutiner vi har är Emmys egna och länge var det svårt att se mönstret. Det gör man inte när fokus ligger på nuet. Eftermiddagen vet inte vad förmiddagen fick uppleva. Där får fokus hjälp av ständig sömnbrist alternativt av den frekvent avbrutna nattsömnen.

I sällskap med min amningshjärna spelar de politiska diskussionerna och jobbsnacket ut sin roll. Det sociala umgänget tål nog ett visst mått av ”virrighet”. För amningshjärnan vet vad som är det viktigaste, var strålkastarljuset ska riktas. Med hjälp av den känner jag mig skarpare, mer tålmodig och mer fokuserad än någonsin.

image