Några underbara citat från Fyrväktaren av Jeanette Winterson som jag läste ut igår kväll (kanske best book of all times?):
”Tanken på existensen som en oavbruten historia är en lögn. Det finns ingen oavbruten historia, det finns upplysta ögonblick, och resten är mörker.”
”Skruva ner vardagens ljud så infinner sig först tystnadens lättnad. Och sedan, mycket tyst, tyst som ljus, återvänder meningen. Ord är den del av tystnaden som talar.”
”Psykos: att förlora kontakten med verkligheten. Ända sedan dess har jag försökt förstå vad verkligheten är så att jag kan kontakta den.”
”Det jag minns är kärlek – all kärlek […] Till och med [kärleken till] mig själv, vilket är det svåraste av allt att älska, eftersom kärlek och egoism inte är samma sak. Det är lätt att vara egoistisk. Det är svårt att älska den jag är. Det är inte konstigt att jag blir förvånad om du gör det.”
Nu tänkte jag verkligen inte sätta mig och tolka dessa karamellsöta utdrag, såna man suger på länge, vilket är brukligt, i alla fall på littvet. Nej, jag tycker att de säger precis det som de behöver säga, varken mer eller mindre. Skulle jag börja tolka skulle jag istället komma på mig själv med att parafrasera, vilket känns mäkta onödigt. I den här bloggen som är min bara min väljer jag att njuta istället för att sönderanalysera och frånta författaren sina ord.
Jag väljer att bara luta mig tillbaka och suga på karamellen ett litet tag till.