Solen skiner för första gången på evigheters evigheter och vi går på promenad. Njuter av solen, träffar på goda vänner och vår favorithund, och observerar glädjen vi stackars svenskar känner när solstrålarna når våra bleka anleten. Vi stötte även på den lilla granen vi planterade i somras. Liten men den lever åtminstone!
Jag har sådan ofattbar tur att känna en silversmed. Vi jobbar tillsammans och vi kan kalla henne JOS. Jag fick möjlighet att fotografera några av hennes kreationer häromdagen. Det visade sig ganska snart att jag skulle behövt ett stativ för att kunna minska bländaren. Men det ska ändå bli roligt att få visa några av dem. Vackert och lekfullt!
För ett tag sedan upplevde jag The Lost Symbol av Dan Brown. Tro nu inte att detta faktum och rubriken har något gemensamt. Rubriken återkommer jag till senare.
Nu är det kanske någon som höjer ett och annat ögonbryn med tanke på min totaldiss av Dan Brown här på bloggen. Jag trodde aldrig att jag skulle läsa en Dan Brown igen. Men så blev det och visst, den var spännande och det var intressant att lära sig lite om frimurarna, men det var lite för mycket överdramatiserande för min smak. Totaldissen kvarstår.
Det jag däremot ville komma till var de böcker som griper tag och vrider om. Jag har haft den stora lyckan att få uppleva en sådan bok, nämligen Timetraveler’s Wife av Audrey Niffenegger (årets roligaste författarnamn). För denna bok griper verkligen tag i både hjärtat och alla lösa nervtrådar som hänger och slänger, och därefter vrider om! och knyter ihop de lösa nervtrådarna! och spänner dem tills hjärtat brister! och släpper taget så ömt och varsamt att jag blir rörd och varm och känner mig utvald.
Hur kan en bok göra att man känner sig utvald? Varje läsning är unik och personlig och det är ett mirakel varje gång samma värld av idéer som varje bok består av öppnar upp sig i olika människors huvuden. Den bästa läsupplevelsen är den som vänder upp och ner på det man tagit för givet, får en att tänka om och börja på en bättre väg, en kanske mer slingrande väg, men där man hittar småblommor man inte skulle hittat annars.
Idag var jag och min kompis Eva på utställning av Goodwin på Kulturen. Gamla bilder i svartvitt på bland annat Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding, Okänd kvinna och Okänd man med mustasch. Tyvärr inga ökända män, men däremot en hel del prima ballerinor. Vi kunde inte riktigt komma fram till vad för ny kunskap om fotografi som vi skulle kunna ta med oss. Så vi gick helt sonika bara därifrån.
Därför styrde vi stegen till Kreativator – om du som läser detta bor i lundatrakten och har behov av kontorsplats så hör av dig till dem!
Ikväll är det lugn hemmakväll. Vi har precis avnjutit en gryta med klyftpotatis – receptet hittat på Kryddburken. Gottgott.
Filosofiska institutionens prefekt, Björn Petersson:
Det finns ett stort värde i att det finns en äkta verksamhet, med undervisning och forskning i detta fantastiska hus. Här börjar Universitetet. Ett levande hus är Universitetets ansikte utåt
Citerat från Sydsvenskan.
Att det får finnas simpla studenter i Lunds universitets allra finaste byggnader är det snart slut med. Där måste ju rektorn ha ett kontor. Och alla som administrerar, sorterar böcker, är klara med sina studier. Vad vore universitetet utan studenter, och vad vore de fina byggnaderna utan ökande lärdom?
Alla vet att ens omgivning ofta är avgörande för hur man klarar av att koncenterera sig, fokusera, inta ny kunskap. Modern sterilitet, eller snarare omodern anpassningsfilosofi, faller platt mot inspirerande arkitektur. Låt studenterna, universitetets verkliga medborgare, få se och uppleva Lunds juveler, istället för (som jag ofta fick göra) sitta i en illa passande källare med skyddsrumskvalitet och försöka lära mig att krossa språkbarriären.
Så var det dags igen. Att ta tag i examensarbetet igen. Jag har verkligen inte mycket kvar på min filosofie magisterexamen så nu måste det bli gjort. Typ 4 år för sent…
Men att definiera politisk korrekthet och sedan analysera översättningsmotsvarigheter till ”African American”, ”Caucasian race”, ”people of color”, etc., är inte så lätt. Politisk korrekthet är ett extremt flyktigt begrepp som tolkas olika beroende på vem man frågar. Och när man frågar, eftersom det politiskt korrekta ändrar sig efter vindens riktning.
Förra gången jag ”tog tag” i examensarbetet hade jag en undersökning här på bloggen. Jag frågade vad ni läsare tyckte att vi borde kalla Barack Obama: afroamerikan, afrikanskamerikan, svart, vit etc. etc. Det var svårt att få något ut av den undersökningen eftersom många inte tyckte att man skulle kalla honom något annat än en ”människa” i princip. Detta visar tydligt hur svårt det är att sätta en etikett på människor, av politiskt korrekta skäl, av humanistiska och individualistiska skäl, av andra kanske outgrundliga skäl.
I en perfekt värld skulle alla vara lika, alla vara människor, utan att dela upp oss efter hudfärg och landstillhörighet. Tyvärr lever vi inte i en perfekt värld, inte ens den bästa av världar, så det kommer alltid att finnas behov av att kategorisera människor, och för enfaldighetens skull generalisera över dessa kategorier.
Själv har jag inget val. Jag är tvungen att hitta en översättning till:
…. in the romantic comedy You’ve Got Mail, Joe (Tom Hanks) interacts with Kevin, an African American co-worker (David Chapelle). The presence of a token African American character allegedly negates any potential accusation of Hollywood racism, but his presence may also make viewers aware of racial difference – that Joe is white because he is not black. Some of Kevin’s lines also point out Joe’s whiteness. Up until that point, however, viewers have not been encouraged to see anything racial about Joe. (mina fetmarkeringar av ”problemord”)
och
… the concept of whiteness (the characteristics that identify an individual or a group as belong (sic!) to the Caucasian race) is not as stable as is commonly supposed.
Jag återkommer med statusuppdateringar…
Citat från American Film – Representing Race, Class, Gender, and Sexuality at the Movies, av Harry M Banhoff & Sean Griffin, 2004.
Jag och favoritbaskern går med raska steg hem från jobbet. Medvinden och solstrålarna ger oss en skjuts framåt. Vi njuter av de varma höstfärgerna och önskar att kameran alltid hängde runt halsen. Vi lyssnar på Kate Bushs skiva ”Aerial”, jag och baskern. Sunset rullar in och jag ryser. Kanske gör baskern det också. Jag är för upptagen av musiken och skönheten runt omkring mig för att uppmärksamma det i så fall. Jag uppmärksammade i alla fall inte min jobbtelefon som ringde i fickan.
Kates röst är som honung för min själ. Det spritter och pirrar i kroppen för jag vet att snart kommer den mjuka melodin avlösas av ett medryckande och glädjefullt staccatosolo av den akustisk gitarren som avvaktat tålmodigt. Jag ler stort mot den mötande trafiken och baskern skrattar tyst. Nu är vi snart hemma och leendet stannar kvar på läpparna under hela kvällen. Förväntan är min och baskerns favoritkänsla.
I helgen hade jag det stora nöjet att träffa barn. Söta barn, 3 stycken totalt, under två av helgens dagar. Lördagsbarnet fastnade tyvärr inte på bild, men det gjorde däremot söndagsbarnen.
Jag fick även träffa mina favoritvänner. Sånt värmer i hjärtat. Lördagsvännerna träffar jag lite då och då. Men söndagsvännen hade jag inte träffat på flera år och det var ett kärt och varmt återseende! Hoppas vi ses snart igen!
Jag har märkt att varje gång jag träffar en bebis eller litet barn påstår jag alltid att det är det sötaste barnet jag någonsin sett. Att säga detta varje gång kan kanske verka som att överdriva sötheten hos barnet i fråga. Men det är faktiskt sant varenda gång.
Jag har haft en riktig hösthelg. Omgiven av färgglada träd och rönnbär mest hela tiden.
Det har varit härligt och jag har slappat med kameran och en bok (Jag skulle vara din hund … av Anneli Jordahl), som jag så sällan anser mig ha tid att göra. Boken köpte jag på bokmässan av Ellen Key-stiftelsen (tror jag den kallades) och skeppade till mamma gratis med DHL, som också fanns på mässan. DHL alltså, inte mamma. Så avslappnad har jag varit att jag kokat äppelmos på en bråkdel av Filippa-fallfrukten vi plockade i Småland. Det blev gott.
Vi tror åtminstone det är Filippaäpplen som står i den småländska fruktträdgården där jag spenderat mången barndomstid. Så nostalgiskt blir det att jag blir tvungen att lägga in en bild på en rödhårig femåring som inte kunde sluta klättra i äppelträden.
