Idag var jag och min kompis Eva på utställning av Goodwin på Kulturen. Gamla bilder i svartvitt på bland annat Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding, Okänd kvinna och Okänd man med mustasch. Tyvärr inga ökända män, men däremot en hel del prima ballerinor. Vi kunde inte riktigt komma fram till vad för ny kunskap om fotografi som vi skulle kunna ta med oss. Så vi gick helt sonika bara därifrån.
Därför styrde vi stegen till Kreativator – om du som läser detta bor i lundatrakten och har behov av kontorsplats så hör av dig till dem!
Ikväll är det lugn hemmakväll. Vi har precis avnjutit en gryta med klyftpotatis – receptet hittat på Kryddburken. Gottgott.
Filosofiska institutionens prefekt, Björn Petersson:
Det finns ett stort värde i att det finns en äkta verksamhet, med undervisning och forskning i detta fantastiska hus. Här börjar Universitetet. Ett levande hus är Universitetets ansikte utåt
Citerat från Sydsvenskan.
Att det får finnas simpla studenter i Lunds universitets allra finaste byggnader är det snart slut med. Där måste ju rektorn ha ett kontor. Och alla som administrerar, sorterar böcker, är klara med sina studier. Vad vore universitetet utan studenter, och vad vore de fina byggnaderna utan ökande lärdom?
Alla vet att ens omgivning ofta är avgörande för hur man klarar av att koncenterera sig, fokusera, inta ny kunskap. Modern sterilitet, eller snarare omodern anpassningsfilosofi, faller platt mot inspirerande arkitektur. Låt studenterna, universitetets verkliga medborgare, få se och uppleva Lunds juveler, istället för (som jag ofta fick göra) sitta i en illa passande källare med skyddsrumskvalitet och försöka lära mig att krossa språkbarriären.
Så var det dags igen. Att ta tag i examensarbetet igen. Jag har verkligen inte mycket kvar på min filosofie magisterexamen så nu måste det bli gjort. Typ 4 år för sent…
Men att definiera politisk korrekthet och sedan analysera översättningsmotsvarigheter till ”African American”, ”Caucasian race”, ”people of color”, etc., är inte så lätt. Politisk korrekthet är ett extremt flyktigt begrepp som tolkas olika beroende på vem man frågar. Och när man frågar, eftersom det politiskt korrekta ändrar sig efter vindens riktning.
Förra gången jag ”tog tag” i examensarbetet hade jag en undersökning här på bloggen. Jag frågade vad ni läsare tyckte att vi borde kalla Barack Obama: afroamerikan, afrikanskamerikan, svart, vit etc. etc. Det var svårt att få något ut av den undersökningen eftersom många inte tyckte att man skulle kalla honom något annat än en ”människa” i princip. Detta visar tydligt hur svårt det är att sätta en etikett på människor, av politiskt korrekta skäl, av humanistiska och individualistiska skäl, av andra kanske outgrundliga skäl.
I en perfekt värld skulle alla vara lika, alla vara människor, utan att dela upp oss efter hudfärg och landstillhörighet. Tyvärr lever vi inte i en perfekt värld, inte ens den bästa av världar, så det kommer alltid att finnas behov av att kategorisera människor, och för enfaldighetens skull generalisera över dessa kategorier.
Själv har jag inget val. Jag är tvungen att hitta en översättning till:
…. in the romantic comedy You’ve Got Mail, Joe (Tom Hanks) interacts with Kevin, an African American co-worker (David Chapelle). The presence of a token African American character allegedly negates any potential accusation of Hollywood racism, but his presence may also make viewers aware of racial difference – that Joe is white because he is not black. Some of Kevin’s lines also point out Joe’s whiteness. Up until that point, however, viewers have not been encouraged to see anything racial about Joe. (mina fetmarkeringar av ”problemord”)
och
… the concept of whiteness (the characteristics that identify an individual or a group as belong (sic!) to the Caucasian race) is not as stable as is commonly supposed.
Jag återkommer med statusuppdateringar…
Citat från American Film – Representing Race, Class, Gender, and Sexuality at the Movies, av Harry M Banhoff & Sean Griffin, 2004.
Jag och favoritbaskern går med raska steg hem från jobbet. Medvinden och solstrålarna ger oss en skjuts framåt. Vi njuter av de varma höstfärgerna och önskar att kameran alltid hängde runt halsen. Vi lyssnar på Kate Bushs skiva ”Aerial”, jag och baskern. Sunset rullar in och jag ryser. Kanske gör baskern det också. Jag är för upptagen av musiken och skönheten runt omkring mig för att uppmärksamma det i så fall. Jag uppmärksammade i alla fall inte min jobbtelefon som ringde i fickan.
Kates röst är som honung för min själ. Det spritter och pirrar i kroppen för jag vet att snart kommer den mjuka melodin avlösas av ett medryckande och glädjefullt staccatosolo av den akustisk gitarren som avvaktat tålmodigt. Jag ler stort mot den mötande trafiken och baskern skrattar tyst. Nu är vi snart hemma och leendet stannar kvar på läpparna under hela kvällen. Förväntan är min och baskerns favoritkänsla.
I helgen hade jag det stora nöjet att träffa barn. Söta barn, 3 stycken totalt, under två av helgens dagar. Lördagsbarnet fastnade tyvärr inte på bild, men det gjorde däremot söndagsbarnen.
Jag fick även träffa mina favoritvänner. Sånt värmer i hjärtat. Lördagsvännerna träffar jag lite då och då. Men söndagsvännen hade jag inte träffat på flera år och det var ett kärt och varmt återseende! Hoppas vi ses snart igen!
Jag har märkt att varje gång jag träffar en bebis eller litet barn påstår jag alltid att det är det sötaste barnet jag någonsin sett. Att säga detta varje gång kan kanske verka som att överdriva sötheten hos barnet i fråga. Men det är faktiskt sant varenda gång.
Jag har haft en riktig hösthelg. Omgiven av färgglada träd och rönnbär mest hela tiden.
Det har varit härligt och jag har slappat med kameran och en bok (Jag skulle vara din hund … av Anneli Jordahl), som jag så sällan anser mig ha tid att göra. Boken köpte jag på bokmässan av Ellen Key-stiftelsen (tror jag den kallades) och skeppade till mamma gratis med DHL, som också fanns på mässan. DHL alltså, inte mamma. Så avslappnad har jag varit att jag kokat äppelmos på en bråkdel av Filippa-fallfrukten vi plockade i Småland. Det blev gott.
Vi tror åtminstone det är Filippaäpplen som står i den småländska fruktträdgården där jag spenderat mången barndomstid. Så nostalgiskt blir det att jag blir tvungen att lägga in en bild på en rödhårig femåring som inte kunde sluta klättra i äppelträden.
Soliga höstdagar kan man nästan förlåta Sverige för att sommaren är slut. Och kameran fick äntligen följa med ut. Som hon har tjatat. Vi tog en kort promenad ner till kolonin där vi fick småprata med en granne, plocka tre äpplen och föreviga ett och annat med 50-millimetersgluggen.
Jag kan också meddela att vi inte gick vidare i bröllopsfotograferingstävlingen, men det är inget att hänga läpp för! Bättre är att rösta på en av de tre värdiga finalisterna. Lycka till!
Dagarna i ända går jag runt och lever mitt lilla liv, som är litet i många avseenden, men större än flera universum i andra avseenden. Hur kan man låta bli att vara egocentrisk när man inte har några andra ögon än sina egna? Jaget är den enda sanningen och det enda perspektivet ur vilket man tolkar allt omkring sig. Empati är därför oerhört viktigt, men är för det mesta bara ett uttryck för omtanke och fenomenet att ”bry sig”. Man kan aldrig riktigt förstå en annan människa om man inte kan ta sig utanför sitt eget planetsystem och glömma sig själv. Man måste bli totalt uppslukad, fullständigt omedveten om sig själv, helt och hållet glömsk om den egna tillvaron för att kunna känna äkta empati. Kunna förstå en annan människa och agera utan att agerandet har sin utgångspunkt i sig själv.
Det är detta vi kallar kärlek.
Det blir inte bara galet många 30-årsfester bland mina kompisar, minst 4 stycken, som jag redan hört om. Det blir även bröllop. Inte vilket bröllop som helst, utan mitt eget. Yes, 2010 smäller det!
Som en första förberedelse har jag alldeles precis försökt ordna bröllopsfotograferingen. Man måste vara tidigt ute, särskilt när bröllopsfotograferingstävlingen avslutas imorgon…! Om du som läser detta ska gifta sig nästa år, eller känner någon annan som ska gifta sig, så gå in på Mettes blogg:
Det är nästan bara på Mettes blogg jag tävlar, men så har hon också så många trevliga tävlingar med fantastiska priser. För att visa min tacksamhet på ett litet sätt har jag röstat i en tävling som Mette i sin tur deltar i. Fina priser där med, bland annat får hon en reklamfilm om hon vinner. Inte så dumt! Jag tycker att även du ska rösta, så klicka här. (Klicka! Det är hon värd! Och det är snabbt och enkelt gjort.)
